Fredrik Sträng utsedd till Årets Äventyrare – för tredje gången

Hur bygger man team som faktiskt vill klättra berget?

Av Fredrik Sträng

När människor söker till mina expeditioner brukar jag alltid börja med samma fråga: vill du klättra berget – eller vill du få det klättrat åt dig? Nästan alla svarar att de vill göra jobbet själva, men sanningen visar sig först när verkligheten blir obekväm. När kroppen är slutkörd, vädret slår om och osäkerheten tar över märks det snabbt vilka som älskar själva processen och vilka som egentligen bara lockas av tanken på toppen.

Det här gäller inte bara alpinism. Jag ser exakt samma mekanismer i arbetslivet. Många människor verkar idag vara mer fokuserade på vad de själva får ut av ett projekt än på vad de faktiskt kan bidra med till helheten. Under mitt senaste rekordprojekt, där jag besteg Norges samtliga 377 fjäll över 2000 meter på 68 dagar, blev den skillnaden väldigt tydlig. Det som gjorde expeditionen möjlig var inte bara fysisk uthållighet utan människorna omkring mig. Mina klätterpartners frågade sällan vad de själva skulle vinna på projektet. De frågade i stället vad expeditionen behövde för att lyckas.

Och kanske är det just där verkligt starka team skapas.

Modern motivationsforskning visar nämligen att människor som drivs av mening, ansvar och delaktighet utvecklar större motståndskraft, högre kreativitet och starkare långsiktigt engagemang än människor som främst motiveras av yttre belöningar.

Att känna sig levande på riktigt

I april utsågs jag till Årets Äventyrare – för tredje gången i min karriär. Den här gången efter ett projekt som många beskrev som nästintill omöjligt.

För några år sedan fick jag diagnosen knäartros, ben mot ben, och beskedet från läkare var tydligt: jag borde sannolikt aldrig springa igen. Smärtan var stundtals så kraftig att det gjorde ont att gå nedför trappor. Kort därefter genomförde jag ändå ett av de mest extrema projekten i mitt liv.

Under 68 dagar tog jag mig över Norges alla 377 toppar över 2000 meter som första svensk någonsin. Det innebar över 120 000 höjdmeter genom några av Nordens mest brutala miljöer: snöstormar, åska, exponerade kniveggar och kilometer efter kilometer av lös och förrädisk sten. Dag efter dag.

Ingen arbetsplats lockar normalt högpresterande människor genom att lova osäkerhet, sömnbrist och konstant motstånd. Ändå verkar allt fler människor idag längta efter just det.

När jag startade projektet fanns det egentligen bara en sak jag längtade efter: att bli fullständigt utmattad. Jag ville känna vinden slå mot ansiktet, uppleva tvivel, motstånd och till och med hopplöshet – och ändå fortsätta framåt. Jag ville känna att jag fortfarande kunde övervinna hinder.

Det är exakt samma sak jag ser när jag guidar företag till Kebnekaise eller arrangerar överlevnadscamper ute i Stockholms skärgård. Människor förändras när de tvingas konfrontera sina begränsningar. Självförtroende byggs nämligen inte genom komfort. Det byggs genom erfarenheten av att klara sådant man tidigare trodde var omöjligt.

Shackleton förstod något viktigt

Polarlegendaren Sir Ernest Shackleton sägs i början av 1900-talet ha lockat deltagare till sina Antarktisexpeditioner med en annons som i princip lovade kyla, mörker, fara och osäker utgång. Trots det sökte tusentals människor.

Det säger något fascinerande om människan. Vi vill gärna tro att människor framför allt söker trygghet och bekvämlighet, men sanningen verkar vara betydligt mer komplex. Många längtar egentligen efter mening, prövningar och känslan av att vara fullt närvarande i livet.

När jag själv saknade ett team till Norgeprojektet publicerade jag därför min egen version av en sådan annons. Jag beskrev iskalla vindar, oändliga dagar av slit, tvivel och fysisk utmattning. Belöningen var högst osäker, men jag lovade en sak: att deltagarna skulle känna sig levande på riktigt.

Responsen blev enorm. Människor från hela landet hörde av sig, men de flesta försvann snabbt när projektet blev verklighet. Vissa saknade erfarenheten som krävdes när förhållandena blev brutala på riktigt. Andra såg expeditionen främst som ett sätt att uppnå sina egna mål.

Det jag egentligen behövde var människor som ville göra projektet större än sig själva. Och till slut dök de upp – de där sällsynta personerna som offrade tid med familjen, tackade nej till komfort och i stället frågade:

”Vad behöver expeditionen?”

Komfort gör oss inte starkare

Vi lever i ett samhälle där obehag nästan blivit något som ska undvikas till varje pris. Men både forskning och erfarenhet pekar åt motsatt håll.

Psykologer som Angela Duckworth och Carol Dweck har visat hur människor utvecklar grit, resiliens och långsiktig motivation genom motstånd, ansvar och känslan av att bemästra något svårt – inte genom ständig bekvämlighet.

Kanske är det därför människor idag dras till ultralopp, kalla bad, överlevnadskurser och extrema äventyr. Inte för att de vill lida, utan för att de vill känna något som känns äkta.

Det här ser jag gång på gång när jag arbetar med grupper ute i naturen. När människor pressas utanför sin komfortzon händer något märkligt. De växer. De blir mer närvarande, mer fokuserade och ofta betydligt tryggare i sig själva.

Det är också därför jag tror att många moderna organisationer tänker fel när de försöker skapa engagemang genom att eliminera all friktion. Utmaningar är inte alltid ett problem. Rätt sorts utmaningar är ofta det som får människor att känna sig levande och stolta över det de gör.

Från hopplös diagnos till ny verklighet

Bakom Norgeprojektet låg också en brutal fysisk resa. Efter stamcellsbehandling hos SLS i Stockholm förändrades situationen dramatiskt. Från att knappt kunna röra mig smärtfritt började jag successivt bygga upp kroppen igen. Idag genomför jag ultralopp på upp till 96 kilometer och lider inte längre av knäartros.

Kanske är det just där jag fungerar annorlunda än många andra. Ju fler människor som säger att något är omöjligt, desto mer väcks något inom mig till liv.

När människor säger:
”Det där går aldrig.”

Då känner jag nästan instinktivt:
”Då är jag nog något viktigt på spåren.”

För världen lider inte direkt brist på människor som förklarar varför saker inte fungerar. Den verkliga bristvaran är människor som vägrar acceptera det svaret.

Alla som försökt bygga något stort känner igen den känslan. Entreprenörer, visionärer och äventyrare vet hur det känns när omvärlden tvivlar samtidigt som man själv ser potentialen glasklart.

“Dying is easy. Everything else is hard.”

För några år sedan hörde jag en man i Alaskas vildmark säga något som fastnade hos mig:

“Dying is easy. Everything else is hard.”

Det ligger något obehagligt sant i de orden. Att ge upp kräver väldigt lite energi. Att följa minsta motståndets lag är nästan alltid enklast. Det som däremot kräver styrka är att fortsätta när kroppen värker, när tvivlet gnager och när människor omkring dig redan räknat bort dig.

Samtidigt finns det en särskild stolthet i att lyckas med det som andra avfärdat som omöjligt. När framgång byggs genom disciplin, motstånd och envishet vet man att den är förtjänad.

Kanske är det därför jag ibland förvånas över hur samhället ofta hyllar tur mer än uthållighet. Lotterivinnare blir hjältar över en natt, medan människor som riskerar allt för en vision fortfarande ofta möts av skepticism eller cynism.

Människan är inte byggd för ständig bekvämlighet

Ibland funderar jag över varför så många människor verkar välja den enklaste vägen så fort motstånd uppstår. Kanske är det naturligt. Universum strävar trots allt mot energiminimering och entropi. Det enklaste är nästan alltid att bromsa, ge upp och välja komfort.

Problemet är bara att människan inte verkar fungera särskilt bra utan belastning. Muskler försvagas utan motstånd. Psyket blir skörare utan utmaningar. Vi är skapta för rörelse, ansträngning och utveckling.

Under Norgeprojektet hamnade jag gång på gång i situationer där allt såg hopplöst ut. Skador, kaotiskt väder, sömnbrist och logistikproblem avlöste varandra. Men i stället för att låsa mig vid problemen händer något märkligt med mig när pressen ökar: jag blir kreativ.

Jag börjar leta efter lösningar i stället för ursäkter. Jag frågar mig själv om jag varit i en liknande situation tidigare och om det löste sig då. Nästan alltid är svaret ja. Och då finns det heller ingen anledning att ge upp nu.

Erfarenhet bygger mental styrka

Det handlar inte om tomma motivationscitat eller att ”bara tänka positivt”. Forskning kring resiliens visar att människor som tidigare tagit sig igenom svåra motgångar utvecklar starkare tilltro till sin egen problemlösningsförmåga. Psykologen Albert Bandura kallade detta self-efficacy.

När man rest sig tillräckligt många gånger börjar hjärnan förstå att även nya problem går att hantera.

Kanske var det därför jag reagerade så starkt när läkaren sa att jag aldrig borde springa igen. Jag tänkte aldrig:
”Hur ska detta gå?”

Jag tänkte istället:
”Åt helvete heller. Jag ska öka i stället för att sakta ner.”

En historik av världsprestationer

I april utsågs jag till Årets Äventyrare i Sverige för tredje gången. Tidigare utmärkelser har bland annat handlat om att bli förste svensk att bestiga Seven Summits och om att bestiga två 8000-metersberg under samma säsong i Pakistan.

2026 genomförde jag rekordprojektet där jag besteg Norges samtliga 377 toppar över 2000 meter på 68 dagar som första svensk någonsin.

Det som fortfarande förbryllar mig är hur ofta människor frågar:
”När ska du sluta?”
eller:
”Ska du inte lugna ner dig nu?”

Varför ställs de frågorna så ofta? Varför hör man så sällan den betydligt mer intressanta frågan:

“What’s next?”

Det är som om extrema ambitioner och passion automatiskt betraktas som något destruktivt bara för att vägen dit är obekväm.

Rädsla och fara är inte samma sak

Många människor verkar ha svårt att skilja på rädsla och verklig fara. Rädsla är ofta en mental konstruktion. Fara är något konkret.

Ändå lever miljontals människor sina liv styrda av hypotetiska katastrofscenarier samtidigt som de fattar betydligt farligare beslut i vardagen utan att ens reflektera över det.

För mig handlar äventyr inte om dödslängtan. Tvärtom. Det handlar om att känna sig levande. Om att pressa sina gränser, upptäcka vad man faktiskt är kapabel till och vägra krympa sitt liv av rädsla för obehag.

För i slutändan är det kanske inte misslyckandet vi borde vara mest rädda för – utan stagnationen.

Vad vill du egentligen?

Så vilka människor i din organisation stärker projektet – och vilka dränerar det? Hur reagerar du när någon säger att något är omöjligt?

Och den viktigaste frågan av alla:

Vill du verkligen klättra berget – eller vill du bara stå på toppen?

Själv blickar jag redan framåt mot nya expeditioner, nya projekt och nya potentiella världsrekord. I höst återvänder jag till Nepal för att försöka bestiga oklättrade 6000-metersberg där ingen människa tidigare satt sin fot.

Kanske är det därför jag fortsätter söka nästa horisont. Inte för att fly livet – utan för att känna mer av det.