Det var en sorglig dag när jag, som barn, insåg att varken mina föräldrar eller jag själv skulle leva för evigt, och senare att även Universum skulle dö till slut. Alla våra skapelser, minnen och spår kommer en dag att upphöra att existera. Livets flyktighet. Så, vad är meningen om vi alla ska dö till slut? I den här artikeln problematiserar Sveriges främsta höghöjdsklättrare, Fredrik Sträng, och uppskattade talare, påverkan av förgängligheten och hur du kan använda den för att bättre uppskatta din begränsade tid här på jorden.
”Att existera i detta vidsträckta universum för en kort stund är livets stora gåva. Vår lilla del av tiden är vår gåva av livet. Det är vårt enda liv. Universum kommer att fortsätta, likgiltigt inför vår korta existens, men medan vi är här, berör vi inte bara en del av den oändligheten, utan även livet runtomkring oss. Livet är den gåva som var och en av oss har fått. Varje liv är vårt eget och ingen annans. Det är ovärderligt bortom all räkning. Det är det största värde vi kan ha. Värdera det för vad det verkligen är….. Ditt liv är bara ditt. Res dig upp och leva det.” – Terry Goodkind
Dukkha
Det händer då och då att jag blir föremål för människors beundran och avund, relaterat till min äventyrliga läggning och val av frihet. Kommentatorerna är framgångsrika människor med respektabla jobb, har en välvårdad familj och har råd med nästan allt de pekar på. Trots all deras välmåga är de fortfarande på jakt efter något som jag har i överflöd – tid. Jag har ägnat mitt liv åt att sträva efter fysisk styrka och uthållighet, och blivit en idrottsman som kan vandra fritt i bergen, och jag har lyxen att ägna tid åt det som betyder mest för mig. Den här tanken är särskilt attraktiv för människor som är över 50 år och funderar över sina livsval. ‘Om jag kunde börja om skulle jag ha valt din väg, Fredrik,’ erkänner de ångerfullt, med förtroendet att jag inte kommer att avslöja deras namn. Trots allt är det en känslig fråga att ångra att man har barn. Ändå hamnar jag ibland i samma, men omvända, fälla. Vad skulle mitt liv ha blivit om jag i stället för att besegra höga toppar i Himalaya hade avslutat mitt civilingenjörsprogram vid Kungliga Tekniska högskolan?
Inom buddhismen kallar vi det ‘Dukkha’ – du får det du inte vill ha, och det du vill ha får du inte. Den här känslan av otillräcklighet, som en konstant klåda, är vad jag kallar en tidsförstörare, och tro mig när jag säger att den dränerar din energi och din dyrbara tid på jorden. Om du känner att 80–90 år på jorden är alldeles för lite tid, är det sista du vill göra att slösa bort den.
Nu, låt oss fördjupa oss i några förbluffande siffror av astronomiska proportioner för att betona den djupa ”meningslösheten” i allt detta:
Ett sandkorn
Mängden sandkorn på varje strand, varje öken, på hela planeten skulle inte komma i närheten av antalet stjärnor som finns i det observerbara universum.
7.5 x 1018 sandkorn
Om du tog 10 droppar vatten och räknade antalet H2O-molekyler i dessa droppar skulle du få ett antal som motsvarar alla stjärnor i universum.
1024 stjärnor
Om du räknar varje enskild atom i universum, mellan 1078 och 1080 atomer, kommer du inte i närheten av den ålder som universum uppskattas ha.
10100 år
I den fysiska världen, bortom tron på livet efter detta, himmel och helvete och andevärlden, allt vi har sått, allt vi har vårdats, alla gåvor vi har gett, all kärlek vi har mottagit och alla dem vi har hållit kära kommer en dag att försvinna. Tidens pil kommer att sluta röra sig framåt eftersom när ingenting återstår kan inget förändras, och det kommer att förbli oförändrat för evigt.
Precis som järnet som utgör skrovet på expeditionsskeppet ”Searcher”, som förde oss genom de isiga vattnen runt Antarktis år 2003, en dag kommer att rosta sönder och blåsas bort av de obevekliga vindarna, spekulerar forskare också att ämnet inuti svarta dvärgar – de sista resterna av materia i universum – kommer så småningom att försvinna, omvandlas till strålning som driver planlöst in i det stora tomrummet.
När de svarta dvärgarna bleknar bort i glömska, kommer inte en enda atom att dröja kvar inom kosmos. Det som återstår av vår en gång livliga planet och det gåtfulla universum som omslöt den kommer att vara inget annat än partiklar av ljus och gåtfulla tomrum. Så småningom kommer även de fruktansvärda svarta hålen att försvinna, lämna efter sig bara ett tyst hav av fotoner som gradvis svalnar till temperaturen hos det ständigt expanderande universum, närmar sig den isiga omfamningen av absolut nollpunkt.
När de sista resterna av stjärnrester försvinner in i ingenting och alla enheter når jämvikt, når kosmos narrativ sitt sista kapitel. För första gången existerar universum i ett tillstånd av evig stagnation, oföränderlig och evig. Entropi upphör med sin obevekliga uppgång, oförmögen att ytterligare störa universum. I denna tidlösa vidsträckning inträffar inget, och inget kommer någonsin att inträffa igen. Detta fenomen, känt för vetenskapen som universums ”heat death”, inleder en era av oändlig vidsträckthet och kall ödslighet, där tiden själv upphör att flöda. Förflutet, nutid och framtid blandas i en sömlös kontinuum, för det finns ingen tidmätare i ett kosmos som saknar förändring. Tidens pil, en gång en ledande kraft, bleknar bort i glömska och lämnar bara stillheten av evig glömska.
Har livets flyktiga existens endast obetydlighet om allt är dömt att försvinna i slutet? Är vi ensamma att fundera över denna existentiella frågeställning när vi blickar upp mot himlavalvet en lugn, stjärnklar natt, över de cirka femtusen synliga stjärnorna? Är vi, i kosmos storhet, bara övergående varelser välsignade med förmågan att kontemplera kring vår egen ändlighet?
Vad är meningen med allt om allt kommer att upphöra att existera?
Vissa kanske hävdar att dessa djuprotade filosofiska frågor är för människor som har för mycket fritid och borde skaffa sig ett riktigt jobb. Dock, när var det senast du tog ett djupt andetag och blickade upp mot den förvirrande natthimlen och funderade över rymdens oerhörda enormhet tills du fick hjärnfrysning? Eller när var det senast du helt uppslukades av en aktivitet så full av extas att tidens pil helt enkelt upphörde att existera? Kanske var det när du seglade i skärgården, kanske när du blev farfar, kanske när du såg en film som rörde dig till tårar, eller när du joggade genom en äng täckt av tusentals vita oskyldiga vitsippor? Dessa är effektiva sätt att ”pausa” tiden, att bli uppslukad av här och nu, men den alltför sofistikerade förbereder redan för framtiden eller sörjer det oundvikliga slutet på dessa lyckliga ögonblick i stället för att leva i nuet. Jag har funnit två kloka maximer som rensar upp i rädslan för att missa något och rädslan för förgängligheten:
- “Yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is present – that is why we call it a gift.” Att leva i nuet erövrar rädslan för otillräcklighet och att missa något. Meditation kan vara ett effektivt verktyg för att åstadkomma sådana mirakel. Utmaningen är att överföra sinnesfriden till resten av dagen och inte bara när du sitter på din meditationskudde och andas genom näsan.
- ”Att fundera över att jag till slut kommer att dö är den största drivkraften för att göra det bästa av varje ögonblick jag har. Att leva livet som om varje dag skulle vara den sista.” Det är ironiskt hur själva begreppet döden kan vara drivkraften att leva livet till fullo. Att inkorporera en mentalitet av ”om detta var den sista dagen i mitt liv” i vardagliga beslut skulle definitivt göra att du prioriterar annorlunda och är mindre benägen att bli stött av petitesser.
Det här är grejen: Eftersom allt är föränderligt blir tiden otroligt värdefull. Tänk om allt varade för evigt; då skulle vi säkerligen bli slarviga med vår tid. Men en patient med fjärde stadiet cancer, vars dagar är räknade, uppskattar livet i varje andetag. Kanske måste vi skylla på våra självtänkande hjärnor, som, till skillnad från djur, kan föreställa sig framtiden. Alla fruktar döden vid något skede i sitt liv tills, till slut, tills vi sluter fred med tanken. Sekulariserade vet att de är dödliga och en dag kommer att förlora allt. Jag kommer inte att frestas att ge mig in i religiös tro i den här artikeln, att döden bara är början. I den här artikeln förmodar jag att efter döden finns det ingenting, inte ens mörker. Jag ser ärligt talat ingen motsättning i att tro på livet efter detta och tomheten efter döden. Båda trosuppfattningarna uppmanar oss att göra vår tid gällande och använda den klokt. Det är som att gå vilsen i dagar efter en flygkrasch i en brännande het öken utan vatten. Allt du kan tänka på är vatten.
Eftersom, i astronomiska termer, existens är förgänglig, blir den meningsfull. Vi är bara en blinkning i det oändliga kosmiska arenan, så gör det bästa av dina dagar, för de kommer inte tillbaka.
Om Fredrik Sträng: Fredrik, i sin ledarroll, har bestigit sju av jordens fjorton 8,000m toppar, satt ett Guinness världsrekord och föreläser om ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering.
Med vänliga hälsningar,
Fredrik Sträng Alpinist – Föreläsare – Coach
